Förbjuden längtan

Visst är det konstigt att det verkar sticka så i ögonen på människor om man har en ouppfylld längtan. Antingen vill den som lyssnar proppa dit en liten fix och färdig lösning, vilket ju inte alltid går, eller så får man höra att det man upplever som en sorg eller ett problem inte alls är det eller slutligen så blir man örfilad med tacksamhetspåken. För tacksam BÖR och SKA man vara över det man har och inte längta eller prata om det man INTE får. Varför är det så?

De flesta människor har väl en ouppfylld längtan som inte är möjlig att uppfylla? Det kan inte vara många människor på jorden som får exakt det liv de drömmer om? Och där får man alltid lägga till ”Nejmen, jag ÄR nöjd med det liv jag har. Jag ÄR tacksam för det jag fått!” Vilket självklart är sant. Men det finns ju alltid något man önskar var annorlunda. Hur kan det komma sig att vi inte kan lyssna in varandra och känna empati för den ouppfyllda längtan som en medmänniska har?

Vi lär oss leva med det som inte blir och de flesta modellerar om bilden av framtiden många gånger under sitt liv. Helt plötsligt är ett hinder i vägen och man får ta en ny väg eller så ändrar sig plötsligt hela landskapet och hela kartan får göras om. De flesta av oss klarar omställningarna galant. I vardagen så rullar allt på och för det mesta så är man rätt nöjd med sin tillvaro ändå. Men så kommer de dagar eller nätter när en ouppfylld längtan växer och vill ta plats. För mig känns det som om den växer mer ju mer man stoppar undan den. Därför tänker jag ibland att jag ska ta itu med den, prata om den och inte låtsas som att den inte finns.

Men var gör jag av min ouppfyllda längtan. Det som jag sörjer inte blev? Var finns ett forum för att prata om det och bara bli lyssnad på? I nuläget finns det två personer jag kan prata med. Vi djupdyker aldrig utan bara nuddar sådär försiktigt på ytan av rädsla att såra varandra, tror jag. Den ena personen delar jag samma ouppfyllda längtan med och den andra har en egen ouppfylld längtan. Därför blir vi extra försiktiga med varandra, tror jag, för att vi förstår att det som andra tror är ett läkt sår egentligen är öppet och bara dolt av ett fransigt plåster.

Tänk om alla började prata och öppna lite på sina sår. Jag menar inte att vi skulle vältra oss i elände, bara säga ”Ja, allt blev inte riktigt som jag hade drömt om och en sak sörjer jag lite då och då.” Eller om någon kommer med sin sorg till dig – bara lyssna. Det tror jag skulle göra det enklare att leva med en ouppfylld längtan. Finns det någon vän därute som känner igen sig så vet du/ni att jag gärna lyssnar – utan att proppa dit en lösning eller slå dig med kravet på tacksamhet. Det borde inte vara förbjudet att längta.

Helgen som var

Helgen som gick…
…var fylld av upplevelser och känslor.
Förväntansfulla åkte vi från vårt hem mot staden där bröllopet var. Innan berättade jag för dottern och jag var ganska nervös för hennes reaktion. Tänkte att hon skulle bli ledsen att inte få vara med på bröllop. Vilken missbedömning…hon frågade hur många dagar vi skulle vara borta J Sen åkte jag med lätt hjärta och fick vara väninna, fru och bara Ulrika ett tag.

Bruden var strålande vacker och lika (eller mer) rörd än gästerna i kyrkan. Ceremonin var vacker och känslosam. Precis som det ska vara. Vi skojade om de små knytena med solrosfrön huruvida man skulle knyta upp dem eller kasta dem som de var… Sen utanför kyrkan var det en gäst som gjorde just det – kastade hela knytet!

En av höjdpunkterna på bröllopet var att få höra brudgummen sjunga. Den ynnesten har inte varit oss förunnad tidigare. Brudvalsen var också väldigt speciell liksom brudparet på tårtan som bruden egenhändigt gjort. Allt var personligt precis som det ska vara…eller som man vill det ska vara. För första gången på 5 år dansade jag offentligt med min man och det kändes toppen (trots att jag var lite halt och lytt).

På natten blev vi mer eller mindre utstädade ett litet tappert gäng. Sedan knallade vi till vandrarhemmet och mannen och jag hade svårt att låta kvällen ta slut. Så vi hade egen liten efterfest på rummet innan vi slocknade.

Söndagsfrukosten intogs med vännerna på ett närbeläget hotell. Gott och trevligt. Efter adjökramar gick vi med cosmoskatten och kollade in Nyköpings Hus. Jag ville ta en stenmur och placera på vår tomt. Tänk vad insynsfritt vi skulle få det då.

Efter vi lämnat av en mycket trött vän vid tåget åkte vi vidare till en annan god vän som bor i staden. Trodde vi…vi åkte och åkte och åkte….sen åkte vi in på mindre väg och mindre väg, grusväg, kostig…och så var vägen slut. Där hade de sitt land. Så nu vet vi att vår vän är alias Mulle Meck – som bor vid vägs ände J

Vi blev bjudna på lunch och sedan puttrade vi hem. Trötta och glada i hågen! Tack tant brud och brudgum för en härlig helg!