Förbjuden längtan

Visst är det konstigt att det verkar sticka så i ögonen på människor om man har en ouppfylld längtan. Antingen vill den som lyssnar proppa dit en liten fix och färdig lösning, vilket ju inte alltid går, eller så får man höra att det man upplever som en sorg eller ett problem inte alls är det eller slutligen så blir man örfilad med tacksamhetspåken. För tacksam BÖR och SKA man vara över det man har och inte längta eller prata om det man INTE får. Varför är det så?

De flesta människor har väl en ouppfylld längtan som inte är möjlig att uppfylla? Det kan inte vara många människor på jorden som får exakt det liv de drömmer om? Och där får man alltid lägga till ”Nejmen, jag ÄR nöjd med det liv jag har. Jag ÄR tacksam för det jag fått!” Vilket självklart är sant. Men det finns ju alltid något man önskar var annorlunda. Hur kan det komma sig att vi inte kan lyssna in varandra och känna empati för den ouppfyllda längtan som en medmänniska har?

Vi lär oss leva med det som inte blir och de flesta modellerar om bilden av framtiden många gånger under sitt liv. Helt plötsligt är ett hinder i vägen och man får ta en ny väg eller så ändrar sig plötsligt hela landskapet och hela kartan får göras om. De flesta av oss klarar omställningarna galant. I vardagen så rullar allt på och för det mesta så är man rätt nöjd med sin tillvaro ändå. Men så kommer de dagar eller nätter när en ouppfylld längtan växer och vill ta plats. För mig känns det som om den växer mer ju mer man stoppar undan den. Därför tänker jag ibland att jag ska ta itu med den, prata om den och inte låtsas som att den inte finns.

Men var gör jag av min ouppfyllda längtan. Det som jag sörjer inte blev? Var finns ett forum för att prata om det och bara bli lyssnad på? I nuläget finns det två personer jag kan prata med. Vi djupdyker aldrig utan bara nuddar sådär försiktigt på ytan av rädsla att såra varandra, tror jag. Den ena personen delar jag samma ouppfyllda längtan med och den andra har en egen ouppfylld längtan. Därför blir vi extra försiktiga med varandra, tror jag, för att vi förstår att det som andra tror är ett läkt sår egentligen är öppet och bara dolt av ett fransigt plåster.

Tänk om alla började prata och öppna lite på sina sår. Jag menar inte att vi skulle vältra oss i elände, bara säga ”Ja, allt blev inte riktigt som jag hade drömt om och en sak sörjer jag lite då och då.” Eller om någon kommer med sin sorg till dig – bara lyssna. Det tror jag skulle göra det enklare att leva med en ouppfylld längtan. Finns det någon vän därute som känner igen sig så vet du/ni att jag gärna lyssnar – utan att proppa dit en lösning eller slå dig med kravet på tacksamhet. Det borde inte vara förbjudet att längta.