Krönika vecka 16

Vad är en politiker egentligen?

Min lilla dotter och jag har provat på många olika eftermiddagsaktiviteter redan. Nu går vi på sagodans på Barnkulturcentrum och vi bara äääälskar det! Det är många barn med föräldrar som dansar och samtidigt får kittla sin fantasi. Ni skulle bara veta allt som vi upplever på torsdagseftermiddagarna med Carina. Det har blivit många sånger och danser. Vi flyger på en matta som Aladdin, vi träffar djur i skogen, vi går på promenad, hoppar över floder, går balansgång över berg och hoppar igenom eld. Det ni! Snacka om att vi haft torsdagar med guldkant.

Vi såg fram emot när min dotter skulle bli lite större och få göra en egen musikal. Det lät toppen tyckte vi. Men nu verkar det inte bli så. För barnkulturcentrum ska läggas ner. Aktiviteterna som sker mot förskolor och skolor ska fortsätta men inte de aktiviteter som finns i huset. Det är jättetråkigt.

Nu försöker vi njuta av de gånger som är kvar av våran dans. Men vid matbordet pratade vi om att barnkulturcentrum inte kommer att finnas kvar. Min dotter gjorde stora ögon och undrade – Varför? Ja, det är ju svårt att svara på som mamma eftersom jag undrar likadant – Varför? Varför lägga pengar på att fixa till en lokal och starta upp en massa aktiviteter för att sedan stänga ner det? Det handlar självklart om pengar, men varför starta upp en sån bra idé och sedan inte låta den få spira. För mig som lekman verkar det som att kasta pengarna i sjön.

Min lilltjej undrade vem som hade bestämt att det ska ske. Jag svarade att det är politiker som beslutat detta. Givetvis undrade hon genast vad en politiker är. Ett någorlunda pedagogiskt svar fick hon från sin mamma. Jag sa att det är som i en familj, där föräldrarna bestämmer över barnen. På samma sätt är det i en kommun, vi väljer personer som sitter och bestämmer över vår stad. Och sedan finns det andra vi väljer som bestämmer saker som gäller hela landet. Länge tittade hon på mig, suckade och sa sen – Jaja, dumma är dom i alla fall dom där politikerna. Från hennes mamma hördes ingen protest.

Håller ni med mig och min dotter om att det är ett dåligt beslut att stänga barnkulturcentrum, skicka gärna ett mail eller brev till kommunen.

Krönika vecka 15

Alla andra har det mycket bättre!

Många gånger hör jag människor säga kommentarer som grundar sig i ”alla andra har det mycket bättre”. Är det den kungliga avundsjukan som sticker fram sitt grönögda monsteransikte?

Häromdagen pratade jag med en vän som är singel och hon är så trött på att människor i hennes omgivning talar om för henne hur bra hon har det som är singel. De pratar om sina svårigheter i familjen och allt som ska göras praktiskt i hus och med barn. Insiktsfullt sa hon: ”När de ser på mig ser de sorglöshet och ingen tyngd av ansvar. När jag ser på dem ser jag familjelycka och att slippa vara ensam.”

Är vi verkligen så blinda att vi inte kan se fler dimensioner i andras och våra egna liv? Självklart är jag inte undantagen från att ibland känna avundsjuka. Men jag tror inte att någon annans liv är problemfritt och enkelt. Alla de val vi gör i livet leder ju till konsekvenser som påverkar vårt liv i senare skede. De val som vi gjort tidigare i livet gjorde vi ju med grundval av det vi visste då och inte den kunskap vi har nu. Med andra ord så är det meningslöst att fundera över vad som kunde ha blivit om man gjort si eller så. Det kan vara svårt att hindra negativa tankar, men kanske kan man hejda dem från att ta för mycket tid av ens liv och hindra förändring i framtiden.

En annan tanke är att ”alla andra är medlemmar i en hemlig klubb som jag är utesluten från”. Vad är det som får oss att känna oss utanför och inte helt ”rätt”? Är det uppväxten, föräldrarna, skolan eller är det möjligen media? Självklart har allt vi upplever format våra tankar och våra värderingar. Men inte blir det bättre av att vi matas med reklam i form av ”Nu träffas vi alla på klipporna i ständigt vackert väder, med våra 50 närmaste vänner och har extremt roligt.” Många har svårt att skilja den friserade bild som reklam och film ger från verkligheten. När bilder av den typen pumpas ut om och om igen så blir de till slut normen. Har man så extremt höga förväntningar kan man ju inte annat än bli besviken på verkligheten.

Något som gör mig upprörd är när människor ”väntar” på att livet ska komma till dem. Hasse Alfredsson har en gång sagt: ”Det är varje människas förbannade plikt att försöka vara så lycklig som möjligt.”

Förvånande är att människor är avundsjuka på sjukskrivna. Men självklart är det inte smärta, sömnlöshet, avsaknaden av stimulans från arbete och arbetskompisar, förlorad inkomst eller förlusten av att fatta val med hjärnan och inte kroppen som de är avundsjuka på. Många jämställer ”sjukskriven” med ”ledig” och ”hemma”. Att vara sjukskriven är inte att ha semester! Är det kanske så att man bara ser det positiva i andras liv?

Själv tycker jag det är intressant och roligt att få min syn på något ifrågasatt och kanske förändrad. Som när jag mötte en gammal klasskompis som jag var så avundsjuk på för han var så ”rätt” och poppis i skolan. Han vände på min bild av skoltiden när han berättade att han var avundsjuk på mig för att jag alltid verkade ha så roligt med mina kompisar.

Det får en att helt plötsligt tänka – För mig är du ”alla andra” och för dig är jag ”alla andra”. Skulle vi alla vara lyckligare om någon annan inte hade det bättre? Nej, det tror jag inte men jag tror att nycklar till att vara nöjdare med sig själv och sitt liv kan vara att leva i nuet, lägga vikten vid det man faktiskt har och inte det man saknar och att värdesätta de små sakerna i livet. Slutligen citerar säger jag som en vän brukar säga ”Tycker du mina råd suger, strunta i dem!”

Krönika vecka 13

Vad pratar vi egentligen om?

Något jag skulle vilja lära mig är konsten att ”kallprata”. Ni vet när man träffar någon man inte känner så bra och ska prata en liten stund. Ofta pratar människor om vädret, men det är ett ämne jag inte riktigt behärskar. Däremot tycker jag inte att det är ett dåligt ämne. Många rynkar på näsan åt vädersnack men vad spelar det för roll vad ämnet är bara människor kommunicerar och inte bara går förbi varandra? Väder är ju dessutom något som otvivelaktigt påverkar oss alla.

Personer som i sitt yrke träffar många människor under en begränsad tid måste ju vara experter på kallprat. Vad pratar människor om mest vid korta möten? Är det vädret alla pratar om?

Jag frågar min sjukgymnast vad hans patienter pratar om förutom kropp och smärta. Hans svar förvånar mig. Det är inte alls vädret utan intressen, hobbys och dagsaktuella händelser som dominerar.

Nyfiken frågar jag vidare. När man jobbar på öppna förskolan träffar man ju många föräldrar under några timmar så därför frågar jag vad som avhandlas där? Hon svarar inte heller vädret?! Förutom det självklara samtalsämnet barn, blir det mycket om resor och sjukdomar, säger hon. Visst kommenteras vädret ibland, men det är inte det som avhandlas mest.

Nu är jag ännu mer nyfiken. Vem ska jag nu fråga? Jag frågar en servitris vad människor pratar om under den korta stunden hon serverar. Hon berättar att förutom att prata om maten och hur mat och dryck passar ihop så diskuterar man stället man äter på. Dessutom brukar folk kommentera att hon ser snäll ut, säger hon med ett skratt.

Jag frågar en massör vad hennes kunder pratar om. Men där hugger jag i sten för de flesta som blir masserade vill såklart bara njuta av behandlingen och pratar inte alls. Men hos en frisör pratar väl alla? Nej min frisör säger att det är många som väljer att njuta av sin behandling även där och kanske bläddra i tidningar istället. Hon säger att det är så olika vad kunderna pratar om. Det är mycket om vad man gjort eller ska göra i helgen eller på semestern och aktuella händelser. Visst pratar man om vädret ibland, säger hon, men mest när det är särskilt fint eller särskilt dåligt väder.

Min lilla interna undersökning visade sig alltså ge mig ett helt annat svar än jag trodde. Vi pratar om våra intressen, hobbys, resor och aktuella händelser. Det är glädjande eftersom jag inte behöver gå en kurs om vädret. Kanske jag kan kallprata trots allt?

En glad skjuta-uppare

I många dagar har jag gått och stirrat ilsket på min dator. Det har känts som om den varit en omvänd magnet som fått mig att studsa ifrån den. Varje gång jag har försökt närma mig har jag kommit på något annat och viktigare att göra. Sedan började jag tänka att jag nog inte kan skriva alls. Det är nog ingen idé att jag försöker närma mig datorn. Till slut tänkte jag ringa tidningen och säga att det inte blir några fler krönikor från mig.

Men så slog det mig att det här kan faktiskt vara ett ämne. Jag kanske borde skriva en krönika om att inte kunna skriva en krönika. Eller kanske borde jag skriva om att skjuta upp saker i det oändliga tills de blir oöverstigliga. Äntligen slog jag på datorn och skrev en rubrik. Då ringde telefonen och efter avbrottet tyckte jag det hela var en bra dum idé. Men häromdagen fick jag en bok i min hand av en vän. Jag slog upp den och läste en intervju med Eva Dahlgren. Gissa vad hon skrev om? Jag citerar ”Jag försöker planera, det är bra för mig att göra det. Men jag skjuter gärna upp till morgondagen. Jag är en skjuta-uppare.”

När jag läste de raderna så åkte mitt humör upp i höjden. Eva pratar om att känna sig liten inför den tomma dagen och den vita duken. I mitt fall är det vita pappret. Det känns upplyftande att en kvinna som skrivit tre böcker och hundratals underbara sånger också känner sig liten och vill skjuta upp saker. Winston Churchill lär ha sagt ”Det bästa sättet att få ett arbete att kännas svårt är att skjuta upp det.”

Det känns träffsäkert och rätt. Visst är det väl så att när man väl tagit itu med det man skjutit upp så lättar allt. Det kan ju gälla allt från att sortera ut den eländiga lådan i köket där allt hamnar i, laga en krånglig sak på bilen eller ta itu med någon tråkig uppgift på jobbet.

När man studerar finns det ju ett allmänt känt begrepp som kallas tentaångest. En kurskamrat till mig bakade alltid bullar när hon drabbades av det, vilket gjorde oss andra i projektgruppen glada. Själv så städade jag på konstiga ställen som tog lång tid. Den där tunga olyckskänslan gick inte över förräns man satt sig ner och läst på till sin tenta.

Ibland kan till och med saker man tycker om få en sådan där broms. Kanske är det så att ju längre man väntar desto större och fler blir de mentala hindren. För min del har skrivandet fått pausknappen intryckt ett bra tag. Nu har jag erkänt det öppet – i vissa fall är jag en skjuta-uppare. Men det känns inte så tokigt nu, när jag vet att jag har det gemensamt med Eva Dahlgren. Just nu är jag en glad skjuta-uppare som hoppat över hindret.

Krönika vecka 08

Livet är en schlager, eller?

Det är många som säger att de inte gillar melodifestivalen. Visst finns det många låtar vars texter består av klyschor och melodier som upprepas om igen, men vi svenskar älskar trallvänliga låtar. Med tanke på hur många som ringer in och röstar måste det vara rätt många som tittar på det i alla fall. Jag erkänner villigt att vi bänkar oss framför TV-rutan med en skål popcorn och bländas av folkfesten. Och nog hör det till att sådär i Tv-soffan tycka till om vad artisterna sjunger, varför de är med och kommentera vad de har för kläder på sig. Det är ju en del av nöjet. Jag tror inte vi skulle komma på att kommentera slips- och kavajvalet när vi ser på nyheterna eller något annat program. Melodifestivalen är helt enkelt ett speciellt program.

Lite kan man undra varför det har blivit så många program och så många låtar. Eftersom jag ibland är lite bakåtsträvande tyckte jag först att det var jobbigt med så många deltävlingar. Dessutom ställde jag mig lite frågande till alla de olika musikstilarna. I år kommenterar vi inte ens den saken, vi har redan vant oss. Fast lite chockade blev vi väl över låten med en tjej i brudklänning, men å andra sidan så var det ju underhållning det med. När det gäller musikgenrer så är ju urvalet mycket större nu vilket borde locka en större och bredare publik.

Är hela Sverige representerat tro? Eskilstunabor brukar ju synas i många sammanhang. Melodifestivalen är inte undantagen. I lördagens omgång dök en Eskilstunakille upp i rutan flera gånger – André Pops. Till nästa gång ser vi fram emot att få se Christer Lindarw som deltagare. Låten ”La Dolce Vita” sjungs fortfarande för fullt och här hemma hos oss sjunger vår 3-åring den för full hals. Det låter rätt härligt när hon tar ifrån tårna och sjunger att hon vill ha glitter och glamour.

Förra helgen var Regina Lund med. Hon medverkade i Jonas Gardells film ”Livet är en schlager”. Där var hon den berömda ”Schlagerstjärnan”. Huvudpersonen i filmen var en ”vanlig tjej” som drömde om att få vara med i melodifestivalen. Så vad hände förra lördagen – Regina Lund var med på riktigt och kom inte vidare medan en okänd tjej – Marie Lindberg gick vidare till Globen. Det kändes lite som att Gardells film blev verklighet framför våra ögon. Kanske livet verkligen är en schlager?