Min allra bästa vän

Ibland undrar jag om vi tjejer föds upp med drömmen om vänskap och en bästa vän? Numera tror jag att det mer fokuseras på pojkvän och partner. Många är nog de tjejer som drömmer om att bli "räddade" av en man som ska göra ders liv mer begripliga och lyckliga. När jag var liten pepprades man med budskapet om "bossom friend". Dvs en hjärtevän och själsfrände som var en bästa väninna. Den stackars personen uppfyllde alla ens drömmar om en bästa vän och kunde fylla alla önskningar man kan ha på en vän. (Typ Anne på Grönkulla)

Nu när jag är "vuxen" fattar jag ju att det där är en omöjlig uppgift för såväl en partner som en vän. En enda människa kan inte fylla alla de sociala behov man har. Och huga att själv ha dessa krav på sig. Men ändå...ibland klingar det en önskan i kropp och själ efter den där närmsta väninnan. Hon som alltid finns där och aldrig sviker. Någon som man är väldigt viktig för och som alltid ser en som man är. Det finns säkert många som översätter allt det här till en önskan på sin partner, men så har jag aldrig sett det. Förräns nu....

Häromdagen så tittade jag med helt nya ögon på min man. Jag har underbara väninnor och manliga vänner, goa släktingar och bekanta. En fantastisk liten dotter, men min man.... Tja han får ju ta den sämsta delen av det som är mitt jag. När jag har irritation i kroppen är det ju han som råkar illa ut. Det är lätt hänt eftersom han finns där och dessutom står kvar. Och nog har jag klagat på min man ibland (vilket han har skäl att göra när det gäller mig med) men när det gäller - så står han alltid där!

Då slog det mig plötsligt....Trots mitt nära band till min mamma och mina vänner. Min allra närmsta vän i världen är min man! Han finns alltid där och vi pratar om ALLT. När jag är sjuk är han omtänksam, när jag är dum och snäsig står han kvar och uthärdar mig, alla mina känsloutbrott tar han med ro och han skrattar alltid åt mina skämt. Otroligt nog älskar han mig trots att han sett alla mina sämsta sidor, de sidor som inte alla sett. Vad mer är - han ger alltid sitt fulla stöd till det jag brinner för - mitt skrivande och musik. När jag drömde om ett piano så längtade han nästan ännu mer - för min skull! Ofta sticker jag texter under näsan på honom och han tar sig ALLTID tid att läsa det jag skrivit. Förut sa han alltid "Bra" om allt. Men nu får jag konstruktiv kritik och jag ÄÄÄLSkar det! Det känns som om han delar min passion och min dröm. Han inte bara delar den utan stödjer den.

Tja, jag antar att det här egentligen är en slags kärleksförklaring till min man? Och det kan han verkligen vara värd :)

Sista krönikan - krönika v34

Livet är föränderligt och man vet aldrig vad som väntar runt nästa hörn. Nu blåser förändringens vindar in på Sméjournalen och det betyder att det här är sista krönikan från mej. (Såvida inte vindarna vänder.)

Det är svårt att skriva den sista krönikan när man har så många ämnen kvar att ventilera. Vad ska jag egentligen välja? Vad vill ni läsa om? Trafiksituationen i Eskilstuna som gör en yr och förvirrad? Mobbing – orsaker och finns det något som föräldrar och skolan kan göra? Det alltmer utbredda bloggberoendet? Hur det är att vara en samlingsgalen ekorre och bo ihop med en ännu värre hamster? Hur det kommer sig att inte bara idrottare verkar vara slut på arbetsmarknaden vid 35? Eller vad sägs om kommunikation. Hur vi kommunicerar människor emellan och kanske en dos av roliga missuppfattningar? Eller en sommarundran vi har i vår familj – vad har egentligen fästingar för existensberättigande?

Kanske kommer undertecknad att skriva alla dessa krönikor i framtiden. Möjligen i någon annan tidning kanske i denna. Mitt skrivandet kommer inte att upphöra eftersom det nästan är som syre för mig. Jag älskar att skriva och har verkligen tyckt om att ha en plats här i tidningen. Det har varit energigivande och roligt att så många har skrivit, ringt och kontaktat mig direkt på stan. Jag måste säga att jag har känt mig väldigt priviligerad och förvånad över att så många tagit sig tid att inte bara läsa mina ord utan också ge respons. Tack!

Under de här 3 åren har jag fått tycka, tänka och berätta fritt från hjärtat. Det får jag väl fortsätta med på min blogg. Nu närmast hoppas jag att ni håller tummarna för mig. När båda mungiporna hängde ner av ledsnad för att krönikörtiden var över så ringde Sveriges Television. Jag fick det glada beskedet att jag är en av 36 delfinalister i SVTs skrivartävling ”Slutet på historien”. Det känns jätteroligt, fast det blev knepigt att gå med en mungipa upp och en ner – klar Elvisvarning.

Slutligen hoppas jag att någon blivit berörd av det jag skrivit. Mitt syfte har aldrig varit att fördöma eller vara självgod. Däremot hoppas jag att någon blivit smittad av min nyfikenhet och kunskapstörst. Min förhoppning är att någon krönika har fått en läsare att leta vidare efter mer information eller skapat en diskussion på en arbetsplats eller i ett hem. Om mina ord blivit bilder och känslor hos er så är det glädje för mig. Ni som gett respons får gärna fortsätta göra det. Nu tittar jag nyfiket framåt för att se -vad väntar runt nästa hörn månntro? Hoppas något roligt och spännande väntar runt era hörn. Tack så mycket för den här roliga tiden!

Krönika vecka 33

Coping – ett verktyg för stress och smärta?

Varför kan en del människor hantera stora kriser medan andra tappar fotfästet för mindre problem? Forskare menar att arv och utveckling under barn och ungdomsår har stor betydelse. Barn som ofta blir tröstade lär sig att bli lugna, klara och får därför lättare under hela livet att lugna ner sig när de blir upprörda.

Hur kommer det sig att vissa människor förblir friska trots stora påfrestningar? När man undersökte detta bland judar som överlevt koncentrationsläger fann man tre nyckelfaktorer: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. En människa med hög känsla av begriplighet kan göra olyckor och misslyckanden begripliga. En individ med hög känsla av hanterbarhet känner sig inte som offer för omständigheterna eller att livet är orättvist. När olyckliga saker händer går de vidare och tar nya tag. Den tredje faktorn är meningsfullhet. Alla tre faktorerna kan sammanfattas i – känsla av sammanhang. Människor med hög känsla av sammanhang visade sig klara allvarlig och långvarig stress utan att bli sjuka. Det låter intressant och jag undrar om vi kan lära oss av dessa människor?

Har vi möjlighet att påverka detta själva? Vad är coping? Många studier talar för att den strategi vi använder för att hantera vår situation påverkar vår livskvalitet. När något händer i livet som innebär en kris hjälper det om man hittar orsaken och sedan fattar ett beslut hur man ska hantera den. Coping – är ett samlingsnamn för hur människor hanterar kritiska situationer såsom stress och långvarig smärta. Det här låter spännande och jag letar ivrigt på Internet och i böcker. Jag finner då att det finns två typer av coping.

Om individen bedömer att situationen går att förändra är problemfokuserad coping mest effektiv. Det handlar om att samla information, fatta beslut, planera och lösa konflikter för att kunna ta hand om problemen som orsakar stress/kris/smärta. Medan känslofokuserad coping är att föredra om det handlar om att tolerera och acceptera situationen som den är. Finns det inte någon lösning på problemet inriktar man sig på att hantera känslorna som skapas. Och på olika sätt tränar man att acceptera situationen och se den i ett nytt ljus, att omvärdera läget.

Vad är syftet med coping? Syftet är att se mening och sammanhang, bearbeta känslomässiga reaktioner och ge beredskap för att möta svårigheter. En god copingkompetens är att ha tillgång till många metoder som kan användas effektivt och varierat. Med andra ord är det något vi kan lära oss och träna på för att vara bättre rustade inför kommande kriser.

Är det ett nytt sätt att tänka? Kanske är det ett sätt att hantera stress och smärta som fungerar. Möjligen är det ett sätt att inom vården synliggöra individens behov av sammanhang. Vi behöver mer än mediciner för att må bra. Det låter logiskt och rationellt, det gäller helt enkelt att inte låta smärtan äta upp livskvaliteten utan att ta ansvar för sitt liv och göra det bästa av situationen. Det låter kanske klämkäckt och hurtigt men man får spela med de kort som livet ger. Sedan får man hitta nya vägar vartefter och förändra sin syn på livet och drömmarna. Kanske handlar det om att träna sin förmåga i att se det ljusa i det mörka? Jag kan inte låta bli att tänka på vad min pappa alltid sa när jag var liten ”Vänd på steken” – dvs. försök se saker på ett annat sätt. Jag hoppas att alla kan hitta sin känsla av sammanhang och på det sättet bli bättre rustade för livet. Vill man vara krass så citerar jag en god väns motto – ”Det är bara att bryta ihop och gå vidare.”

Semester och frihet

Vad är det som gör att det är så jobbigt att komma hem från semestern? För egentligen så älskar vi ju vårt hus, vår trädgård, våra vänner och vårt liv härhemma. Jag funderade på det när vi kom hem från Gotland och alla tre var lite upp-och-ner i humöret. Det är friheten helt enkelt. Den där friheten man känner på semester när inte MÅSTEn hägrar runt hörnet. Lilltjejen kan vara uppe sent, äta godis och glass - alla regler är också på semester liksom :)

Kanske är det också för att man då blir sammansvetsade och tillbringar dygnet runt tillsammans? För vi har verkligen tagit tillvara på de två ynka veckor det blev. Först hälsade vi på en god vän som köpt hus i Stavsjö. Det var jättefint och mysigt. Hon passade verkligen in i sitt nya hem.

Sedan var vi i tre dagar hos goda vänner i Linköping. Det blev mycket lek, prat och skratt. Det enda dåliga jag har att säga om den familjen är att de bor i Linköping istället för i vår stad! Dumt! Men jag ska nog locka hit dem snart igen :)

Det var så mysigt när deras kille och våran tjej stod i mörkret och viskade bus tillvarandra. Sen kom de och kittlade mammorna och skrämde papporna.

På älskade Gotland hann vi njuta av Sudersand och Fårö 3 dagar. Vi gjorde smycken, bröd och deltog i medeltida bröllop i Vikingabyn. I Roma Kungsgård blev lillflickan krönt till prinsessa. Självklart blev det flera dagar med guldvaskning, karuseller och Pippi på kneippbyn.

På öppningsdagen av medeltidsveckan gick vi längs strandpromenaden liksom tusentals andra och plötsligt stod en god vän ansikte mot ansikte med oss. Vi blev jätteglada och tillbringade kvällen i hans sällskap. Gladast var nog dottern :) Han är en stor idol för henne.

Lite medeltidsvecka hann vi med, fast inte lika mycket som förra året. Men vi hade våra klänningar och suktade efter andra klänningar som hängde på marknaden.

En liten panikutflykt hann vi också med. Jag fick nys om en skrivartävling där man kunde vinna pengar...viklet vi ä ri desperat behov av. Så vi ruschade in till Visby och bibblan. Där satt jag och skrev medan en liten unge sprang och röck i papper, drog ut sladdar m.m. Mamman struntade fullkomligt i honom. Inte lätt för en 3-åring att sitta och titta på i en timma!

Bibliotikarien tappade bort min utskrift och mitt dokument försvann i datorn. Lite annat spännande hände innan jag slutligen stod med utskriften i handen kl 17.15. Puh! Då visade det sig att alla brevlådor i Visby tömmer kl 17. Så då var det ilfart till postterminalen. Efteråt sa dottern - Du ska väl inte jobba imorgon mamma?

Nu har jag skickat bidrag till två skrivtävlingar i mitt liv och båda gångerna var det dramatik innan. nu tar jag nog paus från det och nöjer mig med sista krönikorna och bloggen.

Ni som läser min blogg, snälla gör ett litet avtryck med en kommentar. Det är så roligt med respons! Ha det gott!

Sommar och bloggpaus

Det finns massor jag har lust att skriva om på bloggen. Sommarminnen och drömmar om framtiden, bröllop och tv-debut. Men nu har jag en deadline på min näst sista krönika och den ska vara insänd ikväll eller tidigt imorgon bitti. Jag har tyvärr inte börjat än... Är så otroligt harmonisk och då är det svårt att få till en krönika. Det går ju bättre om man är lite upprörd över något :)

Vi får se vad det kan bli. Kanske något om smärthantering, coping, bloggberoende eller något annat livsviktigt ;)

Vi ses snart bloggen!