Sju

...saker som ni kanske inte vet om mig... Metterillion skrev om det på sin blogg och jag tänkte försöka följa utmaningen.
1. Jag har jobbat som parktant
2. I min ungdom dansade jag klassisk balett, folkdans, stepp och jazz. (inte samtidigt)
3. På min mammas sida är jag släkt med Kolmodin som skrev "Den blomstertid nu kommer"
4. Jag har ridit barbacka på skenande häst, skumpat på kamel som vägrade stanna och simmat med delfiner.
5. Bert-Åke Varg har slickat mig på handen...usch.
6. Min barndomsidol Charlie Norman skrev autograf till mig när vi sprang på varandra.
7. En stor dröm är att skriva en roman och få den publicerad...Nä...det vet väl alla...
7. Min dotter kommer först på alla listor... Nä det vet väl alla också...
7. Jag har hjulat ner i ett orkesterdike....:) Inte allmänt känt!

Känslosvängningar

Riktigt starka känslosvängningar blev det igår. Först var jag till barndomsstaden på begravning och begravningskaffe samt minnesstund. Sedan åkte jag hem i mörkret. Väl hemma bytte jag bara tröja och lämnade min väska samt hämtade present. Sedan till dammiddag och 40-årsfirande. Jag hade samlat till present från två bokcirklar eftersom jag är med i båda. Och skrivit en liten dikt. Hade tänkt hålla ett litet tal, men det räckte jag inte till igår. Tror inte födelsedagsbarnet hade väntat sig det heller..de flesta trodde inte jag skulle komma..Men jag är glad att jag gjorde båda sakerna fast det var sådana kontraster.

Lenas avsked var sorgligt, fint och känsloladdat. Begravningen var varm och kärleksfull med känslig solosång, personlig predikan, äkta sorg. Många är vi som kommer att sakna henne. Jag är glad att jag fick privilegiet att känna henne och inneslutas i hennes värme och omtanke.

Det var mycket tårar, prat och skratt igår. Häftiga svängningar men livet består ju av båda delarna. Fast idag har jag inte orkat känna något alls...bara lufsat runt. Fast dottern och jag har lyckats göra två kuvert med brev och hoppas att mottagarna blir glada.

Hade med mig mitt lilla lekdragspel i barndomshemmet. Fick det när jag fyllde 5 år. Nu har min dotter fått det och spelar glatt på det.

Nu har vi ätit pizza och tittat på filmen Surfs up. surfande pingviner...
Spelen efteråt var roligast :)

Imorgon kanske jag gör något igen... Ha en bra helg alla goa människor!

Kan man vinna något åter som man inte hade förlorat?

Jag vet inte, men i helgen kändes det som jag fick jackpot igen. Två superunderbara kvinnor som jag fick umgås med under fredag och lördag. Även om vi hörs över våra bloggar, en hel del sms, mail och enstaka telefonsamtal så är det INTE samma sak som att ses på riktigt. En skriven "kram" är inte alls så varm och härlig som en riktig. Och de här tjejerna kan kramas på riktigt - sådär länge...

När jag kom till staden visste jag inte alls vad som väntade mig - allt var överraskning och jag som inte är överförtjust i överraskningar var inte orolig alls. Det här är två vänner som jag litar stenhårt på och de vill mig bara väl. En sån trygghet att kunna känna så!

vi drack drinkar och pratade skit på en bar. Sov lyxigt på hotell...eller låg i alla fall i sängarna, sov inte så mycket pratade desto mer. Hotellfrukost är som alla vet en sån där njutning... Att få välja vad man vill, skita ner hur mycket porslin som helst och bara njuta. Mums!

Sen bidde det powerwalk...för några av oss ;) Och jag hade nog anat att den ena vännens passion skulle vara med på schemat. Men jag hade inte väntat mig att det skulle vara som det blev. Vi dansade afrikans dans till djembe och bastrumma. Härliga rytmer som liksom fortplantade sig i kroppen och fick huvudet att bli tomt på oroliga tankar och bara fyllas som av trans. Inte vet jag hur det såg ut när jag svängde omkring men det var en lycka att inse att jag faktiskt kan dansa trots min trasiga kropp. Det Gick! Har saknat dansen så i mitt liv och så dök den upp där igen och tittade fram. Lösninge är ju att dansa en annan dans och på ett annat sätt - så självklart! Ledaren för dansen var uuuuunderbar! Yppig och glad putade, vickade och dallrade hon med hela sin kropp och inspirerade oss alla att släppa våra hämningar. Och faktiskt - det gjorde inte alls ont i min kropp den blev bara glad och avslappnad!

Lyxigt fick jag ha det och blev bjuden på både lunch och fika innan det var dags för avslappning och bubbel till massor av tända ljus. Mysigt, nära och intensiv var hela helgen! Och god förståss - läckra landgångar åt vi efteråt innan det var dags för mig att skumpa hem i natten. Tänkte på mina vänner hela vägen hem. Vilken tur jag har som har träffat dem och vilken tur att jag fortfarande har er kvar trots allt skrutt i livet som kommer emellan. Visst har vi mycket jobbigt att bära just nu alla tre, men ändå är det ju det som är vänskap. Det har de lärt mig faktiskt...att kunna både skratta och gråta tillsammans är en gåva! TAck!

Vad jag vann tillbaks som jag inte hade förlorat? Jag fick tillbaka dansen i min kropp som jag trodde var ett avslutat kapitel för mig. Jag vann tillbaka närheten till vännerna som jag inte hade förlorat. Storvinst och jackpot alltså! Tack underbara hjärtesystrar! Jag tror att vissa möten mellan människor är förbestämda och jag är säker på att det var så den där gången...på den där festen...minns ni? Fniss... Kramar och tusen tack för allt!

Omtumlande tid

Det verkar vara en omtumlande tid för många runtomkring mig. Sorgliga saker, nya upptäckter, svåra beslut, väntan på beslut och mycket annat. En förändringens tid kan man säga. Ibland tycker jag att förändring bara är till något gott och ibland är det så mycket som händer samtidigt att man inte hinner med. Helt plötsligt blir jag trött av allting och förstår inte varför. Tills jag kommer på allt som händer runtomkring faktiskt påverkar mig också.

John cleese lär ha sagt "Det behövs ingen Dalai Lama för att tala om för folk att livet handlar om förändring."

Och det är väl så det är! Ibland bär förändringens vindar med sig något gott och ibland får man plocka ihop spillrorna och samla ihop sig... Bryta ihop och gå vidare helt enkelt :)

Igår kväll hade jag en toppenkväll på bokcirkel. Vi var 6 tjejer som åt gott, drack vin, pratade böcker och livet. Många skratt blev det också! Vilken energipåfyllare det är att träffa vänner och få skratta. Nu ska jag ta mig i kragen och hitta något tåg genom SJ...ja det är svårt... så jag kan hälsa på vänner i annan stad. Längtar efter att krama dem!

När jag gick hemåt i den kalla natten igår var mörkret tätt och bäcksvart. För en stund blev jag lite mörkrädd och tyckte några skräniga ungdomar helt plötsligt var terroristliknande... Sedan började jag tänka på att de mörka kvällarna snart blir upplysta av stjärnor och adventsljusstakar i varje fönster. Kanske får jag höra knarret under skorna av snö. Borsta av sig vita flingor på trappan och gå in i värmen där det luktar julmust, glögg och pepparkaka. Julfreak? jag??? :)

En liten uppmaning till dig som läser dessa rader. Snälla - skaffa en billig livförsäkring och sätt på dig reflexer i beckmörkret! Kramar!

Hejdå!

Det känns fånigt men jag vill vinka i min ensamhet till dej
på något sätt sända en hälsning från mej
En enkel rad direkt ur hjärtat får bli mitt farväl
Tänk att alltid vara välkommen hem till dej, sitta ner och prata bort en stund. Din famn alltid öppen för en kram. Och jag hörde dig aldrig säga ett ont ord om någon annan. Jag är glad att jag har fått känna dig i 38 år, även om jag hade önskat att det blivit några till. Den här bloggen är till dig!

Du är inte längre här
någon annanstans du är
finns en himmel - är Du där

Jag minns din glada min
när vi med kandelaber kom in
sjungande på dagen din (sjungandes luciasång)

Alltid glad, skrattet nära
trots sjukdom du fick bära
mången av dig kan lära.

Min bebis drogs till din famn
Mjukt du sade hennes namn
Du var som en trygg hamn

Med min tös du spela spel
Sa – Tyst annars gör jag fel
uppmärksamheten var hel

Barn du älskat och de dig
Generös mot de mina och mig
Åååå vad jag ska sakna dig!

Hejdå

Berg-och-dal-bana

Livet är som en berg-och-dalbana och vissa dagar verkar man åka runt på karusellen från morgon till kväll! Nu menar jag inte bokstavligt utan känslomässigt. Igår var en sådan där dag när det tråkiga vändes till roligt till tråkigt till roligt osv...

Till slut blir man nästan bedövad och orkar inte känna mer. Tur att det finns vänner som drar iväg med en ibland. Igår gjorde en vän det. Jag slapp sitta här framför dator och telefon och vänta på beslut. Vänta vänta vänta...usch!

Först var jag lite orolig för bussresan eftersom jag får lite lätt panik av att inte kunna kliva av när jag vill eller åka hem. Men Postafen är bra för fler saker...fast inte för att hålla sig pigg förståss. Bussresan gick bra och J&jag köpte lotter för vi kände oss tvungna att sponsra resan lite. Tre lotter var blev det och vi pratade mycket och länge om att ingen av oss någonsin vann någonting i lotterier osv.

Åbergmuseét var väl värt ett besök. Fina+roliga tavlor och många samlarobjekt med mest Musse Pigg. God mat, trevligt sällskap och djungelkojan var också kul. På vägen hem drogs lotterna i bussen. Först vann J, sen vann jag, sen vann J!! Helt otroligt! Glada som små barn på julafton gick vi sedan hemm i mörka blöta natten med våra vinster :)

I väntan och maktlös

Finns det något värre än att gå och vänta. Tiden blir förslösad, inget vettigt gjort eftersom man bara väntar. De flesta beslut och de flesta saker är bättre att få veta hur hemska de än är än att gå och vänta och fantisera vad det kan vara.

Just nu går jag och väntar på ett beslut som jag inte kan påverka. Det styr hela min ekonomi och min vardag.

När man dessutom inte kan påverka sin situation blir man helt maktlös. Jag sitter här och undrar om man kan bli sjuk av att vänta och inte ha någon möjlighet att göra något åt beslut.... Det kan man nog.

Idag har jag varit helt handlingsförlamad. Vare sig ätit frukost eller lunch eller klätt på mig. Inte likt mig att vara sååå seg. Efter idag kanske jag kan vara mig själv igen. Oavsett hur beslutet ser ut. Jag tror det för oron är värre än fakta. De kan man i alla fall hantera på något sätt.

Tänkte just att man förpassas till att bli barn, utan bestämmanderätt och alltid få vänta på något kul/gott osv. Hoppas verkligen inte att mitt barn känner såhär. Fast å andra sidan bestämmer hon rätt mycket i vår fammilj :) Världens sötaste president! Som lurat mig till att hoppa på en av hennes kreativa idéer. Vaddå? Tja jag som suckar när jag lägger upp jeans försöker nu skapa en Ariel-dräkt till en maskerad åt min flicka. Vi får väl se om hennes illusioner brister när hon förstår att mamma inte kan allt :) Tack för idag!

P.S. Är man medlem i RTP kan man läsa min oktoberkrönika på medlemssidan. D.s

Finns det böcker i himlen?

Det hoppas jag för böcker är verkligen något jag njuter och nästan är beroende av. Alla sorters böcker fanns det på bokmässan i Göteborg. Och därtill många författare.

På lördagen blev min syster och jag helt överväldigade och mitt ambitiösa schema sprack väl efter 5 minuter. Det var sååå mycket folk. Och vilken brokig samling det var, alla dessa klädstilar alla olika åldrar - allt från bebisar i bärsele till äldre med rullator eller rullstol. Bara att se alla människor gjorde mig vimmelkantig, särskilt som jag numera har glasögon och ser allting...

På söndagen hade vi klart lägre ambitioner och då hann vi faktiskt se och lyssna på mer. Ett axplock av dem vi lyssnade på var Karin Thunberg, Helene Tursten, Åsa Larsson, Åsne Seierstad, Thomas Bodström, Täppas Fogelberg, Mark Levengood, Jan Guillou, Paolo Roberto, Hermann Lindqvist m.fl. Mina favoriter att lyssna på var Jan Guillou som var lika skarp som vanligt men även rolig, Mark Levengood som kan få en att skratta och gråta på samma gång och Hermann lindqvist som är så passionerad när han berättar om historiska händelser. Det är som om det tänds ett ljus inuti honom när han börjar berätta. Den här gången handlade det om hans nya bok Madame De Pompadour. Måste jag läsa!

Annars önskade jag mest att jag haft en bärare med mig så jag hade sluppit välja böcker beroende på vikt;) Och självklart hade det underlättat att ha Pippis guldpengar med sig. Helt klart är att jag vill dit nästa år igen!

Semestern slut

Vad tiden flyter olika fram. Semestern går alltid i turbofart så det måste vara något fel på tiden på sommaren....

Vi har haft en bra sommar med trevliga besök av vänner och släkt. vi har hunnit hälsa på hos flera vänner. Det känns som lyx att vissa besök äntligen blev av. För att nämna några höjdpunkter - Tant Bruun, Metterillion och studentstaden.

I Dalarna och hembyn fick dottern och jag en vecka ihop med föräldrarna. Mysigt att få vara tillsammans lite längre tid. Min mamma pratade om sin hemby som vi besökte och jag är tacksam för de rötter hon ger mig och min dotter.

Gotland fick sitt årliga besök och som vanligt grät jag en tår när vi lämnade älskade Fårö. Fånigt? Tja, men det är en sån underbar plats som finns i hjärtat. Varför känner man så starkt för vissa platser? Betyder det något mer som jag inte förstår? Någon som vet?

Tom Tits besökte vi en hel dag och det var lika kul för oss vuxna som för barnen...eller kanske mer :)Många aktiviteter har det blivit och dottern är underbar att resa med. Allting är spännande och roligt. Ibland önskar jag att vuxna var mer som barn-så fullt här och nu i nuet. Kanske är det därför vi älskar sommaren för att det är då vi är det - här och nu?

Diggiloo besökte vi för första gången i år och det tror vi kan bli en vana:)

När jag tittar ut genom fönstret känns det som om hösten redan gjort sitt intåg. Då kommer lite vemod i kroppen och genast försöker jag muntra upp mig med alla minnen vi har att tänka på i höst och vintermörket. Alla dessa små sommarpärlor ska jag vårda ömt. Vad gjorde jag utan dem?

Kalas, kärt besök och semester

Nu har födelsedagskalasen passerat för i år. Både jag, mannen och dottern har fyllt och firat på olika vis. Dottern hade dagis på besök, barnkalas med prinsessor och pirater och slutligen släktkalas. Det var roligt, intensivt och energikrävande. Lyckat tyckte vi det blev i alla fall.

Föräldrarna stannade kvar här och det är alltid härligt att få rå om dem lite. Lilltjejen och mormor lekte med prinsessbarbies och det blev väldigt knepiga konstalleationer - rena rama såpan när de skulle gå på bal och gifta sig. Eftersom hon inte har alla dockor som "par" så fick de "ta den som var där"...hmm...undrar om det här ger ekon framåt i livet?

Direkt därefter fick vi kärt besök av god vän och dotter. Tjejerna lekte så otroligt bra och vi fick "prata ikapp" litegrann. Sen stod det två trötta tjejer och undrade om inte mammorna skulle säga att de skulle sova snart? Då var klockan 24!! Ojoj, men det var ju lite häftigt att vi inte pratat ordentligt på så länge och har levt nästan parallella liv. Märkligt! Men så finns det också ett starkt band till denna fantastiska kvinna. Ett band som jag inte riktigt kan förklara. Glad är jag att de kom hit och sorgligt var det när de åkte. Vi hoppas de snart kommer tillbaka. Jag vet inte vad det beror på men tillsammans med några få människor blir man sig själv till 100 procent och mer skarp i konturerna. Nån som förstår vad jag menar? Och den där glädjen man känner inuti sig av att bara umgås med någon. Tack för att ni kom!

Igår var vi på konsert i slottsparken. En härlig sommarkväll med mycket musik. Gotländsk sommarnatt på trumpet är livsbejakande härligt. Nu åker dottern och jag till mormor och morfars land och hälsar på. Ha det gott i sommarens korta ljuvliga tid!

Minne som en schweizerost

Ibland när det händer lite för mycket i livet verkar det som om hjärnan slår till en broms. Först kan man tycka att det är bra irriterande att inte minnas allt som man brukar. Sedan kan det vara ganska otäckt att helt plötsligt sitta i en bil på väg någonstans och inte ha en aning om vart man är på väg. Slutligen kan man antingen bryta ihop över att man inte har någon som helst kontroll över sin hjärna eller tänka att kroppen är bra finurlig. För det är den ju! När det blir för mycket så fixar systemen att hjärnan får små hål som en scweizerost där saker kan trilla ur och hjärnan blir lättare och piggare igen. Egentligen är det inte så dumt...lite knepigt just när det händer förståss.. Tekstudenterna i Linköping hade kanske inte så tokiga idéer. De pluggade järnet till sina tentor och sedan hade de några dagar innan nästa kurs började. På dessa 2-3 dagar söp de järnet för att "tömma hjärnan" så att nästa kurs kunde få plats :) Det är inget jag rekommenderar, men jag börjar förstå idén. Kram till alla som haft lite för mycket!

Golfbollar och sånt

Det har varit en turbulent vår med mycket sjukdomar. Dessutom har vi haft två dödsfall i släkten och två goda vänner har förlorat sina pappor. Det är sorgligt, hemskt och ibland bara för mycket som händer. Av den ena vännen fick jag texten som jag lägger in nedan.

Min lilla golfboll och jag hade följande konversation igår:
- Jag är så glad att jag fick en liten dotter! Och särskilt glad är jag att det var du som kom till mig! (jag)
- Vaddå? Men du och jag hör ju ihop! (min lilla stora golfboll...ni förstår sen)

Majonnäsburken och två koppar kaffe.

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att
hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg
majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på
bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad
upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började
fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina
studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den
var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i
burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i
tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna
om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden
burken. Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade
ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna
med ett enhälligt 'ja'.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet
och hällde hela deras innehåll i burken , vilket effektivt fyllde upp
det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen.
Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker
er att den
här burken representerar ert liv.

Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn,
hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som -
om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå
skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra saker som betyder något,
som hem, jobb och bil.

Sanden representerar allt annat - småsakerna.

Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det
inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.

Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på
småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och
förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på
middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad.

Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt.
Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder
något.

Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet
representerar.

Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.

Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert
liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.

Den egna viljan!

Häromdagen när jag stod inför en valsituation sa en vänlig själ:
- Men gör det DU vill och som känns bäst för dig!
Jo det var just det. Om man inte alltid vet vad man vill? Och hur skalar man bort alla tankar om vad man "borde göra"? Eller vad andra förväntar sig? Och svårast av allt hur skalar man av åratal av påverkan från omgivningen och tar fram det man själv EGENTLIGENn vill?

Vissa val är enkla och vissa dagar raka. Andra val är knepiga och dagarna krokiga. Då kan man helt enkelt tappa bort sin egen vilja. Har man otur tappar man den på många områden och står där och glor i garderoben och undrar vem som köpt dom där kläderna och vilken av dom ska jag ta på mig. Sen står man och glor i kylskåpet och undrar vad man brukar äta till middag och vad var det man egentligen tyckte om?

Läste någonstans att vi idag tar så mycket allvarligare på vardagliga val än man gjorde förr. Kanske är det "Sliding-door"-syndromet att vi tror att de enklaste saker förändrar våra liv helt... Och tänker man så blir alla val oerhört viktiga och svåra. Kanske får man kasta sig ut lite och inte tänka så mycket hela tiden. Ibland blir jag avundsjuk på människor som vet vad de vill, gör det och struntar i vad andra vill. Hur gör man det? Finns det kurs?

Jag fick otroligt goda råd när jag kände mig helt förvirrad inför den här helgens alla val... Ett var från cosmoskatten som sa:
- Lägg dig ner och tillåt dig själv att vara sjuk så du orkar bli frisk sen!
Det andra var från vännen C:
- Gör något helt oväntat som du inte gjort förut!

I helgen har jag följt de två goda råden och det känns faktiskt mycket bättre. Tror faktiskt till och med att jag vet vad jag vill äta idag :) Trevlig helg på er! Gör det ni själva vill :)

Hål i huvudet...

...kan man få det helt plötsligt? Eller kryper det långsamt på en? Är det övergående eller något man får leva med resten av sitt liv?

Vi har varit sjuka ganska länge och det tar väl på både kroppen och knoppen. Kulmen kom i lördags när vi skulle på stor Nalle Puh show. Jag, lilltjejen+kompis+kompisens mamma. När vi efter 45 minuters bilfärd är på plats och parkerar upptäcker jag...att jag glömt biljetterna hemma. Finns ingen chans att hinna åka hem och tillbaks igen... Tårarna sprutade som en fontän. Lilltjejen tröstade mig och sa att det inte gjorde någonting. Men det gjorde det ju!

Allt ordnade sig och vi fick sitta på de platser som jag bokat trots inga biljetter. Skönt. Tur mitt sifferminne fanns kvar så jag mindes sittplatserna. Men skälen till att jag grät var flera. Självklart vore det hemskt om två små tjejer skulle åka hela vägen och sedan inte få se någon show. Fast ärligt talat var det lika hemskt att något så totalt föll ur minnet. Att inte komma ihåg. Jag som är neurotisk och kollar biljetter, låsta dörrar och sådant minst 100 gånger innan man åker och även under färd. Antingen har jag fått hål i huvudet där minnet är...eller så är det sant att man blir som den man lever med. Vilket är värst ;)

Karantän...

...känns det som om vi varit instängda i. Tänk vad långsamt dagarna går när en hel familj är sjuk och hemma samtidigt. Små familjemedlemmar orkar och vill göra saker ändå , medan de manliga är helt klart sjukast...Hmm...låter det som en klyscha? Kanske klyschorna har grund...Var kanske inte helt rätt att i detta läge läsa Bitterfittan av Maria Svaland. Men det var en bra bok! Rekommenderas!

I helgen som var mådde vi bra, det var innan fästingsprutan, och då var föräldrarna här. Härligt att få ha dem en hel helg och bara njuta av att vara tillsammans. Lilltjejen hade gympauppvisning och var sååå söt! När jag frågade om hon tyckte det var nervöst eller pirrigt att så många skulle komma och titta såg hon jätteförvånad ut. Sedan sa hon - Vaddå? Jag ska bara gympa och ha roligt och mormor och morfar ska titta på mej!
Klart som korvspad - de övriga besökarna...hundratal - var ju HELT ointressanta!

Nu tror jag att även jag släpps ut ur karantän... Frihet! Social samvaro! Oj...näe går och lägger mig igen.

Flyga som en fågel

Nu är lilltjejen och jag dunderförkylda och febriga. Igår försökte hon göra nåt litet svanhopp från soffan som hon brukar. Men igår flög hon som en fågel i en vid båge och landade på hakan....ajajaj...

Idag är vi halta och lytta och inlägget blir kort! Ha det gott igelkott!

Jag vill va fri som en fågel!

Sjöng min dotter i lördags när hon och jag åkte tillsammans med en pilot och min systerson i en Cessna på 300 meters höjd. Systersonen fick spaka själv och det var extra spännande eftersom han aldrig flugit över huvud taget. Lilljäntan trodde jag skulle må dåligt, men hon var upprörd att 40 minuter gick så fort!

Skruttigt har det varit i kroppen ett tag, men knoppen fick sig en energipåfyllare igår av bokcirkeltjejerna. De var härhemma fikade, pratade och skrattade. Det är häftigt när 6 kvinnor samlas utan man och barn och pratar om allt mellan himmel och jord. Lite läskiga samtals ämnen hade vi på slutet så att alla fick följas på väg hem i beckmörkret.

Idag har dottern och jag lekt med datorer. Jag har roat mig med räkningar men blir lätt distraherad av hennes skärm som är bra mycket roligare. Hon spelar ABC med Krakel spektakel. Ganska lätt för henne som imorse läste en liten bok för mig!

Vi är lite förkylda idag så nu ska vi skopa i oss massor med glass. För det vet väl alla hur nyttigt det är när man är förkyld? Jättejättesuperdupernyttigt förståss!

Interna undersökningar...

..är något jag gärna utför. Det är intressant att testa sina teorier och tankar på omgivningen. Att slå upp i en statistikbok däremot tycker jag är helt ointressant. Det är min näromgivning som kittlar min nyfikenhet.

Ni har säkert redan märkt det om ni läst mina inlägg. Senaste var det ju lämningar från julen. Nu har jag frågat runt om minnet. Många föräldrar lägger både tid, pengar och tankemöda på att hitta på så roliga semestrar/helge/utflykter som möjligt för sina små barn. Det är färdiga paket som Skara sommarland, legoland och utlandsresor. Förhoppningsvis gör föräldrarna det inte "bara" för barnens skull utan också för att de själva tycker det är kul. Varför skriver jag så?

Jo, enligt min interna lilla undersökning har de flesta sina första minnen från 5-6 årsåldern. Det innebär alltså att alla de tjusiga planerna/resorna innan inte existerar för barnen förutom i form av fotografier och det föräldrarna berättar om. Är allt bortkastat? Nej självklart inte. Enligt min egen erfarenhet så minns jag inte alla turistattraktioner vi sett men jag minns små episoder och framför allt minns jag att mina föräldrar velat mitt bästa. Jag minns inte första gondolfärden i Venedig eller promenaden över suckarnas bro, men jag minns min mammas händer som smorde in min solbrända hud med nivea på kvällen. Jag minns min pappas sommarskratt. Faktiskt så minns jag ljuden från campingar i Italien och smaken av kall fanta citron.

Ofta verkar våra minnen vara förknippade med flera sinnen - lukt, ljud, smak osv. Eller när något traumatiskt hänt. Enligt många försåsigpåare så är de första 5 åren av ens liv oerhört viktiga för vår framtid. Så kanske är just turen upp i eiffeltornet onödig men inte omtanken inför den. När uppstod era tidigaste minnen? Vad var det? Berätta gärna för en nyfiken privatundersökare :)

Efter regn kommer sol...och regn igen

Idag har vädret skiftat för varje gång jag tittat ut genom fönstret. Variationen kan man inte klaga på. Att det ändå börjar bli vår ser man på alla småbuketter som står på vårt köksbord - violer och tussilago som lilltjejen plockat.

Helgen blev lugn med ett litet besök på brandstationen där dottern hoppade in och ut ur olika räddningsfordon. Det var inte öppet hus på brandstationen - det var en invasion! Hjälp så mycket folk och barn!

Utanför stod en polis och hade stort tålamod med alla barn. Det var nog många små människor som bestämde sig för att bli stora människor i uniform den dagen.

Handen börjar se normal ut - Bara lite vinröd som dottern sa.

Äntligen har tomtetyget på kökssoffan blivit utbytt mot ett vackert blått med gul/orangea rosor. Vi blev helnöjda.

Nästa helg hoppas vi få besök av gudsonen. Kanske får vi luft under vingarna också :)

Har någon av er rester från julen framme? Liten intern undersökning ;)

April, april...

... Nog ska det vara omväxlande väder i april, men imorse var det bra konstigt. Igår kväll snöade det för fullt och vi trodde nog det skulle smälta bort till idag. Men imorse vaknade vi till en gök som sa ko-ko ko-ko med en besynnerligt ledsen stämma. Och inte var det så konstigt när hela världen var vit! I lördags grillade vi och var utomhus hela dagen och idag funderade vi på pulka till dagis... Omväxling förnöjer ;)

Här har annars varit mycket action...en hel del olyckor med lilltjejen och idag tappade jag balansen och stack in min högerhand och värmde den lite extra i brasan... Aj, kan man säga. Nu hoppas vi på en lugn helg med sol!

Tänk vad vädret påverkar människor. När solen och våren kommer ser de flesta vuxna lite gladare ut, ända tills de kommer på hur mycket jobb det blir i trädgården :) Barn blir glada av sol, regn och vattenpölar och snö. Min lilla tjej brydde sig inte särskilt att det var blötsnö när vi kom hem. -Hur länge får jag lägga mig i snön? Var hennes enda kommentar. Så nu hänger det mycket kläder på tork och en glad tjej med röda kinder sitter och spelar spel med en kompis. Lika glada inomhus :) Där har vi vuxna lite att lära oss...Barn är intelligenta livsnjutare!

Skrivarträff och teater

Igår var dottern och jag på teater. Insåg att jag borde säga till henne att sitta ner och inte stå upp, men hon skrattade sådär ända från tårna så jag ville inte störa :) Det var det bästa med teatern, att se min lilla tjej skratta så hon fick ont i magen och tårarna kom i ögonen. Härligt!

Idag liksom under veckan har vi producerat prinsessaker. Hittills har det blivit Tingelings trollspö, 4 Jasmin-armband och en prinsessmask. Spännande va?

I onsdags hade vi vår andra skrivaträff. Det är såå kul! Och efteråt tänker jag att det vore toppen sätta sig och skriva direkt efteråt..men det blir aldrig så. Ändå - att träffa människor som gör en glad och ger inspiration är härligt! En av de berömda energikickarna :)

Vad är det som gör att vissa människor dränerar oss på energi medan andra verkar fylla på till brädden? Ska man bryta kontakten med energivampyrer och bara omge sig med energipåfyllare? Eller hur hittar man en bra balans? Härligt att det finns så många människor som gör att det bubblar av glädje i en.

Just nu tittar jag på en liten sådan människa! :)

Början på historien....

...är den lika viktig eller viktigare än slutet? Den ska få läsaren att vilja fortsätta läsa, eller en manusläsare att inte vilja slänga manuset i runda arkivet..

Jag har provat att skriva samma historia på tre olika sätt inspirerad av tre olika författare. Kan ni gissa vilka författare? Vilken av de tre lockar dig mest till att dig att läsa vidare? Nr 1, 2 eller 3?

Början nr 1
Jag promenerade i rask takt längs med Luthagsesplanaden en förmiddag i april. Om jag hade anat vad som skulle hända i slutet av min promenad hade jag börjat gå mycket tidigare. Tyvärr kan inte många av oss förutspå framtiden på det viset. Därför gick jag och njöt av att våren var i full blom runtomkring mig. De vackra almarna var klädda i grön vårskrud och allt andades liv och hopp.

Inuti mig spirade kärlek till slutmålet för min promenad. Känslorna för henne hade överrumplat mig av flera skäl. Länge hade jag levt ensam i en drömsk vardagslunk. Så kom hon in i mitt liv och väckte mig ur det som nu i backspegeln verkade vara åratal av sömn. Nu var dagen D här. Lördagen den 13:e april skulle bli ett datum att minnas. Antingen för att det var den dagen min stora kärlek gav mig korgen. Eller för at det var den dagen då vi bestämde oss att leva resten av våra liv tillsammans. Det var vad jag trodde. Lördagen den 13:e april blev en dag jag aldrig skulle glömma, men inte på det sätt jag hade trott.

Inuti mig spelade jag upp en liten film med vad jag skulle säga till henne. Hon var den första människa jag hade velat bli gammal tillsammans med. Borde jag säga just till henne.? Jag var nästan framme vid hennes port när jag såg något fladdra till och flyga över räcket på hennes balkong.
*********************************************************************************
Början nr 2
Strax före lunch en vårljum dag i början av april, lämnade en medelålders man sitt hem och började långsamt, nästan tveksamt gå mot Luthagsesplanaden.
Han var glad att han inte mötte någon han kände på vägen, eftersom det hade kunnat störa hans upprymda humör. På senaste tiden hade hans humör förändrats kapitalt. Den förut så lugne sävlige mannen hade nu fått ett mer temperamentsfullt sinnelag. Han verkade slungas från den högsta lycka ner till outsäglig sorg och nedstämdhet. Även hans kroppsspråk hade förändrats. Där han tidigare hade lunkat fram gick han nu med spänstiga raska steg. Den tidigare något buttra ansiktsuttrycket hade ersatts av en förväntansfull min.
”Herregud! Tänkte han med ett ovant leende. Här går jag och planerar att förändra mitt liv för alltid. Jag undrar vad som kommer att hända. Kommer hon att svara ja, eller kommer hon att neka till att dela sitt liv med mig. Är det förhastat att fråga henne redan idag? Borde jag vänta?
Han såg ner på sina kläder och började fundera om hans utstyrsel passade tillfället och om tidpunkten var rätt vald. En bit ifrån hans älskades port stannade han och förblev stående. Han var så djupt inne i sina tankar att han knappt såg det vita pappret som fladdrade ut från balkongen.
********************************************************************************
Början nr 3

Luthagsesplanaden, Uppsala kl. 10.32
En kvinna satt med ryggen lutad mot balkongväggen och njöt av solens strålar. Hennes ögon var slutna och i hennes knä låg en uppslagen almanacka. En plötslig vind slet omilt i sidorna och ett löst papper flög ut ur kalendern.

Kvinnan, Eva Lind, öppnade ögonen och reste sig snabbt när hon såg bladet flyga uppåt. På domnade ben vinglade hon fram och sträckte sig efter pappret som var precis utom räckhåll. En kastvind tog med sig pappret som flyg högre och utåt. Eva Lind ställde sig på stolen och satte upp ena benet mot balkongräcket och lutade sig ut efter bladet. Hon sträckte sig alltför långt och tappade balansen.

Hon föll över räcket med armen utsträckt. Samtidigt som hon föll fångade hon pappret i luften och kramade hårt om det. Med förvånat uppspärrade ögon föll hon snabbt ned mot trottoaren. En otäck duns avslutade hennes luftfärd.

En man som gick längs esplanaden tvärstannade när han såg kvinnans fall. Han öppnade munnen i ett stumt skrik. Sedan föll han ned på sina knän och sträckte armarna mot kvinnan. Hennes högra hand var knuten och mellan fingrarna syntes ett vitt papper. Under Eva Linds huvud blev den röda fläcken av blod allt större.

Bokälskare eller boknörd det är frågan :)

och mannens resultat blev

Energikick!

Många människor jag känner pratar om att de v ill göra ingenting när de har dåligt med energi. Visst ibland behöver man bara vila. Oftast tycker jag att energikickar kommer när man gör något roligt eller träffar människor man tycker om.

Mars har verkligen varit en energikicksmånad. En vän bjöd mig på musikal, tack C. I år var ju dessutom påsken i mars, tidigare än någonsin. Påsken har aldrig varit min favorithelg, men lilltjejen har fått mig att gilla påsken också. I år v ar första gången jag påskpyntade och det var riktigt roligt när jag hade en glad 4-åring som bestämde och kvittrade. Vi pysslade och pyntade och gömde ägg. Min födelsedag inföll ju också i samma vända och goda vänner dök upp här och firade lite med oss. Det var jättetrevligt!

När vi lämnade hembyn där vi firade påsk med släkten tog vi en vilodag hemma. Sedan blev det en sväng till stockholm. Där träffade jag min hjärtesyster som bjöd mig på konsert. Det var toppen! Drinken innan var också lyx. Tack K!

I storstan hann vi också besöka tre muséer. Musikmuséet var min klara favorit, men även Wasa- och Naturhistoriska var intressanta. Helt fyllda av upplevelser åkte vi hemöver.

Denna helg var det dags för en ny upplevelse. Jag tog tåget till Fagersta och var på bokrelease. Det var spännande och jag hade gärna stannat längre om inte tågen varit så knasiga.

Mars har verkligen varit en upplevelsemånad med mycket energipåfyllan. Nu ser jag fram emot vad april har att bjuda på! Kanske sol och värme :)

Det smittar verkligen

..när någon är glad och positiv. Men usch vad mycket starkare påverkan det är om någon är sur och negativ. Har ni tänkt på det? klart ni har.

Tänk vad mycket det betyder det där lilla som någon man möter under dagen gör. Ett ord eller ett leende från en främmande människa kan påverka någons dag.

När jag parkerar är jag alltid rädd att ha betalat för lite så därför är det alltid tid kvar på biljetten när jag åker därifrån. Därför brukar jag ge bort min biljett till någon som just kommer. Läste ett bra tips att främja sopsortering och återvinning. Ställ dig vid en återvinningsstation och när det kommer en återvinnare - ge en kram :)

Det är inte alltid de stora gesterna som gör det. De små sakerna vi gör har stor påverkan. Ha en bra dag, med leenden och kramar!

Är det du som.....

....heter rika och var på TV i det där litteraturprogrammet? Sa en kvinna häromdagen.
Jodå jag svarade jakande att det var jag. Då fick jag en massa positiva ord och ett trevligt samtal. Dottern var inte lika intresserad och tyckte att det räckte med hälsningsfrasen. Så kvinnan ifråga sa - Är det någon som frågat din mamma det förut?
Dottern anlade en tonårsmin och sa - Ja, hela tiden faktiskt!

Fast lite kul är det allt. För mig känns det nämligen som om det som hände i augusti/september och spelades upp i december är en evighet sedan. Fast det är ju 2 månader. Men det har blivit ett minne bland andra roliga minnen. Då är det extra roligt att det fortfarande kommer fram människor som minns min lilla stund i strålkastarljuset :)

När jag berättade för mannen att jag blivit finalist då i höstas sa han:
- Aha...då blir du "känd från TV"!

Väljer vi själva?

Ibland händer saker som får en att undra över världens tillstånd. Är det så att vi har fria val eller är allt förutbestämt? Har vi själva funnit och valt våra nära vänner eller kände vi dem redan sedan förut?

Låter det konstigt? För några av er låter det helt naturligt och för andra som ren gallimatias. Några av mina vänner har fått mig att fundera över det här. Det finns för många faktorer för att avfärda det som tillfälligheter.

För vissa människor känns det jobbigt att fundera på det här viset och kanske till och med helt onödigt. Men för mig känns det som ett pussel som jag sakta får bit för bit till. Det är spännande, men ärligt talat vill jag inte se hela pusslet utan bara ana. Någon som har en aning vad jag pratar om :)

Andas.....

...är klart underskattat inser man när det inte går att andas med magen utan bara högst upp i bröstet. Stundtals känns det som en hjärtattack, men numera vet jag att det heter något så simpelt oc hointressant som låsning....låsning...Hm...

Tur att jag har en sjukgymnast som kan låsa upp mig ibland. Men fy attans för att bli ihopknölad till en boll och sedan en karl som hänger över en och trycker till tills det knakar...Huga.

I fredags blev det 5 knak och jag kunde äntligen andas. Hurra! Tack för det kära sjukgymnast.

När jag trött och mör lyckades ta mig till 18-årskalas fick jag kommentaren att jag såg trött ut. Och den klämkäcka människan föreslog att jag skulle sova när jag var trött.... Va? Vad svarar man på sånt. Finns det människor som tror att man VÄLJER smärta och sömnbrist? Hm...

Kanske tror de att vi som inte sover gör något särdeles särskilt spännande och hemligt? Ledsen att krossa en sån illusion ;)

Ett klokt ordspråk - när man är frisk har man många önskningar, när man är sjuk har man bara en.
Går bra att byta ut frisk mot pigg och sjuk mot trött :)

Nu ska jag natta liten flicka utan sömnproblem. Natti natti

Måndagsblues

Den här dagen blev lite uppochner. ingen ville vakna imorse så det blev panik och kaosmorgon. Jag hann fixa lite ärenden innan blixten slog ner i skallen. Ajaj. Hade tänkt göra lite mer än så.

Helgen som gick blev lugn och mysig. Vi var på museum, barnutställning och fikade på kondis. Kalaset blev inställt och ingen skridskoåkning bidde det. Istället en massa mys hemma med spel, god mat, godis och allmänt hemmamys. Behövs sådant också.

Nu hoppas jag snart att vi får igång skribentträffar. Verkar bli av...kanske redan nästa vecka. Ser fram emot det. Skrivandet har ju legat helt nere sen....november.... Känner att skrivlusten börjar komma tillbaks. Nu får bara alla maskiner sluta lägga av så ska det gå bra... Fast det finns ju penna och papper också :)

Idag fyller systerdottern år och firar i Melbourne där hon skaffat en lägenhet. Spännande!

Nu ska jag betala räkningar....helt ospännande...fast ja lite...om pengarna räcker ;) Ha det gott igelkott!

Elspöke eller negativ utstrålning?

Ja, det kan man fråga sig. Jag vet inte riktigt vad det är som hänt härhemma. Men alla apparater och maskiner verkar vara avogt inställda till oss. Förutom spis, torktumlare, kamera, telefon och mobil så har nu datorn sällat sig till gänget. En liten diskkrasch....därför har jag inte synts till här.

Sitter här och knappar på en bärbar dator och lägger in en liten blänkare. Eftersom jag är urusel på att spara saker så hoppas jag verkligen att min hårddisk vill bli frisk igen...vi får se.

Julen var fin och firades hos oss. Nyår firade vi lugnt och stilla hos vänner. Helgerna bestod av en hel del trevliga besök, en tur till barndomsbyn, en tur till rean, en tur till stockholm och vän där samt en titt på Disney-on-ice.

Vi hann med en hel del, tyvärr inte så mycket snöaktiviteter. Lilltjejen fick skynda sig när det var snödagar. Fort fort på med skidorna, nej nu får du sluta så vi kan åka pulka...

Men idag blir första turen på skridskor...fast på inomhusbana.

Längre inlägg nästa gång...hoppas jag!