När man pratar lite djupare med människor verkar det som om alla bär på en mörk hemlighet, familjehemligheter eller har ett skelett i garderoben. Vad vi alla verkar ha gemensamt är att vi behåller dessa jobbiga saker för oss själva. För min del har gränsen överskridits nu efter 9 år. Och det kan verka lite konstigt, även för mig, att det faktiskt känns som en lättnad. Varför?
Jo, nu känner jag att jag inte längre vill ha den där påtvingade munkavlen. Jag behöver inte skrika ut sanningen till alla runtomkring men berätta mer än delar av det till de som står mig nära. Ibland är det kanske så att påtvingad/inlärd tystnad tär mer än själva hemligheten.
Vad händer då när man berättar för någon om hur det EGENTLIGEN är...liksom börjar dra upp persiennen och låta andra glutta på det fula... Jo vänskapen blir djupare och närmre. Människor överraskar - positivt! Så jag har gråtit som en liten unge i helgen för att jag tydligen har riktigt fina vänner även här i stan jag bor. Jag visste inte att de var sååå underbara!Så mitt i eländet finns det ljus och hopp. Och du gulliga cosmoskatt som alltid finns där! Älskar dig! Är så glad och lycklig att jag har vänner! Tusen tack för att ni finns ni som är nära i hjärtat men inte geografiskt och ni som är nära på båda! Jag är tacksam att ni finns! Du cosmoskatten - jag andas!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
"slutna" familjer är ju en slags psykisk stress. Inte nyttigt alls. Ut med skiten!
Jag är tacksam att du finns! Med dej kan man dela både glädje o sorg.
Kram
Ah, du pratar förstås om nio år med den där fruktansvärda dialekten :)
Nä skämt åsido så är det nog inte så bra att tiga för alla. Man måste få pysa ut till någon åtminstone. Sen måste ju inte precis hela grannskapet veta.
Men fördelen med att börja berätta är ju att man får se att man bara är mänsklig. Massor med kramar.
Tack för ni läser och kommenterar!
Anonym - jodå lite släpper jag ut nu, men inte allt och inte överallt!
Backastugan - skit oxå...blev lite tårögd och rörd. Du är gullig och man kan prata om allt med dig och dessutom veta det stannar där! Tack!
Rakel - haha...näe dialekten har jag inte riktigt tagit till mig ännu..det hörs fortfarande spår av Gunde när jag blir upprörd :)Men visst är det konstigt att vi alla går och kapslar in? Jag kommer inte att basunera ut allt för världen, men jag ska nog i framtiden försöka pysa ut lite då och då... invant från barndom och lojalitet är det...men går att bryta. Och det häftiga med det är att vänskaper djupnar! Ska berätta mellan-rader-info när vi ses! Hör av mig när det lugnat sig här. Tack för du finns kvar som vän!
Skicka en kommentar