Min allra bästa vän

Ibland undrar jag om vi tjejer föds upp med drömmen om vänskap och en bästa vän? Numera tror jag att det mer fokuseras på pojkvän och partner. Många är nog de tjejer som drömmer om att bli "räddade" av en man som ska göra ders liv mer begripliga och lyckliga. När jag var liten pepprades man med budskapet om "bossom friend". Dvs en hjärtevän och själsfrände som var en bästa väninna. Den stackars personen uppfyllde alla ens drömmar om en bästa vän och kunde fylla alla önskningar man kan ha på en vän. (Typ Anne på Grönkulla)

Nu när jag är "vuxen" fattar jag ju att det där är en omöjlig uppgift för såväl en partner som en vän. En enda människa kan inte fylla alla de sociala behov man har. Och huga att själv ha dessa krav på sig. Men ändå...ibland klingar det en önskan i kropp och själ efter den där närmsta väninnan. Hon som alltid finns där och aldrig sviker. Någon som man är väldigt viktig för och som alltid ser en som man är. Det finns säkert många som översätter allt det här till en önskan på sin partner, men så har jag aldrig sett det. Förräns nu....

Häromdagen så tittade jag med helt nya ögon på min man. Jag har underbara väninnor och manliga vänner, goa släktingar och bekanta. En fantastisk liten dotter, men min man.... Tja han får ju ta den sämsta delen av det som är mitt jag. När jag har irritation i kroppen är det ju han som råkar illa ut. Det är lätt hänt eftersom han finns där och dessutom står kvar. Och nog har jag klagat på min man ibland (vilket han har skäl att göra när det gäller mig med) men när det gäller - så står han alltid där!

Då slog det mig plötsligt....Trots mitt nära band till min mamma och mina vänner. Min allra närmsta vän i världen är min man! Han finns alltid där och vi pratar om ALLT. När jag är sjuk är han omtänksam, när jag är dum och snäsig står han kvar och uthärdar mig, alla mina känsloutbrott tar han med ro och han skrattar alltid åt mina skämt. Otroligt nog älskar han mig trots att han sett alla mina sämsta sidor, de sidor som inte alla sett. Vad mer är - han ger alltid sitt fulla stöd till det jag brinner för - mitt skrivande och musik. När jag drömde om ett piano så längtade han nästan ännu mer - för min skull! Ofta sticker jag texter under näsan på honom och han tar sig ALLTID tid att läsa det jag skrivit. Förut sa han alltid "Bra" om allt. Men nu får jag konstruktiv kritik och jag ÄÄÄLSkar det! Det känns som om han delar min passion och min dröm. Han inte bara delar den utan stödjer den.

Tja, jag antar att det här egentligen är en slags kärleksförklaring till min man? Och det kan han verkligen vara värd :)