Krönika vecka 33

Coping – ett verktyg för stress och smärta?

Varför kan en del människor hantera stora kriser medan andra tappar fotfästet för mindre problem? Forskare menar att arv och utveckling under barn och ungdomsår har stor betydelse. Barn som ofta blir tröstade lär sig att bli lugna, klara och får därför lättare under hela livet att lugna ner sig när de blir upprörda.

Hur kommer det sig att vissa människor förblir friska trots stora påfrestningar? När man undersökte detta bland judar som överlevt koncentrationsläger fann man tre nyckelfaktorer: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. En människa med hög känsla av begriplighet kan göra olyckor och misslyckanden begripliga. En individ med hög känsla av hanterbarhet känner sig inte som offer för omständigheterna eller att livet är orättvist. När olyckliga saker händer går de vidare och tar nya tag. Den tredje faktorn är meningsfullhet. Alla tre faktorerna kan sammanfattas i – känsla av sammanhang. Människor med hög känsla av sammanhang visade sig klara allvarlig och långvarig stress utan att bli sjuka. Det låter intressant och jag undrar om vi kan lära oss av dessa människor?

Har vi möjlighet att påverka detta själva? Vad är coping? Många studier talar för att den strategi vi använder för att hantera vår situation påverkar vår livskvalitet. När något händer i livet som innebär en kris hjälper det om man hittar orsaken och sedan fattar ett beslut hur man ska hantera den. Coping – är ett samlingsnamn för hur människor hanterar kritiska situationer såsom stress och långvarig smärta. Det här låter spännande och jag letar ivrigt på Internet och i böcker. Jag finner då att det finns två typer av coping.

Om individen bedömer att situationen går att förändra är problemfokuserad coping mest effektiv. Det handlar om att samla information, fatta beslut, planera och lösa konflikter för att kunna ta hand om problemen som orsakar stress/kris/smärta. Medan känslofokuserad coping är att föredra om det handlar om att tolerera och acceptera situationen som den är. Finns det inte någon lösning på problemet inriktar man sig på att hantera känslorna som skapas. Och på olika sätt tränar man att acceptera situationen och se den i ett nytt ljus, att omvärdera läget.

Vad är syftet med coping? Syftet är att se mening och sammanhang, bearbeta känslomässiga reaktioner och ge beredskap för att möta svårigheter. En god copingkompetens är att ha tillgång till många metoder som kan användas effektivt och varierat. Med andra ord är det något vi kan lära oss och träna på för att vara bättre rustade inför kommande kriser.

Är det ett nytt sätt att tänka? Kanske är det ett sätt att hantera stress och smärta som fungerar. Möjligen är det ett sätt att inom vården synliggöra individens behov av sammanhang. Vi behöver mer än mediciner för att må bra. Det låter logiskt och rationellt, det gäller helt enkelt att inte låta smärtan äta upp livskvaliteten utan att ta ansvar för sitt liv och göra det bästa av situationen. Det låter kanske klämkäckt och hurtigt men man får spela med de kort som livet ger. Sedan får man hitta nya vägar vartefter och förändra sin syn på livet och drömmarna. Kanske handlar det om att träna sin förmåga i att se det ljusa i det mörka? Jag kan inte låta bli att tänka på vad min pappa alltid sa när jag var liten ”Vänd på steken” – dvs. försök se saker på ett annat sätt. Jag hoppas att alla kan hitta sin känsla av sammanhang och på det sättet bli bättre rustade för livet. Vill man vara krass så citerar jag en god väns motto – ”Det är bara att bryta ihop och gå vidare.”