En glad skjuta-uppare

I många dagar har jag gått och stirrat ilsket på min dator. Det har känts som om den varit en omvänd magnet som fått mig att studsa ifrån den. Varje gång jag har försökt närma mig har jag kommit på något annat och viktigare att göra. Sedan började jag tänka att jag nog inte kan skriva alls. Det är nog ingen idé att jag försöker närma mig datorn. Till slut tänkte jag ringa tidningen och säga att det inte blir några fler krönikor från mig.

Men så slog det mig att det här kan faktiskt vara ett ämne. Jag kanske borde skriva en krönika om att inte kunna skriva en krönika. Eller kanske borde jag skriva om att skjuta upp saker i det oändliga tills de blir oöverstigliga. Äntligen slog jag på datorn och skrev en rubrik. Då ringde telefonen och efter avbrottet tyckte jag det hela var en bra dum idé. Men häromdagen fick jag en bok i min hand av en vän. Jag slog upp den och läste en intervju med Eva Dahlgren. Gissa vad hon skrev om? Jag citerar ”Jag försöker planera, det är bra för mig att göra det. Men jag skjuter gärna upp till morgondagen. Jag är en skjuta-uppare.”

När jag läste de raderna så åkte mitt humör upp i höjden. Eva pratar om att känna sig liten inför den tomma dagen och den vita duken. I mitt fall är det vita pappret. Det känns upplyftande att en kvinna som skrivit tre böcker och hundratals underbara sånger också känner sig liten och vill skjuta upp saker. Winston Churchill lär ha sagt ”Det bästa sättet att få ett arbete att kännas svårt är att skjuta upp det.”

Det känns träffsäkert och rätt. Visst är det väl så att när man väl tagit itu med det man skjutit upp så lättar allt. Det kan ju gälla allt från att sortera ut den eländiga lådan i köket där allt hamnar i, laga en krånglig sak på bilen eller ta itu med någon tråkig uppgift på jobbet.

När man studerar finns det ju ett allmänt känt begrepp som kallas tentaångest. En kurskamrat till mig bakade alltid bullar när hon drabbades av det, vilket gjorde oss andra i projektgruppen glada. Själv så städade jag på konstiga ställen som tog lång tid. Den där tunga olyckskänslan gick inte över förräns man satt sig ner och läst på till sin tenta.

Ibland kan till och med saker man tycker om få en sådan där broms. Kanske är det så att ju längre man väntar desto större och fler blir de mentala hindren. För min del har skrivandet fått pausknappen intryckt ett bra tag. Nu har jag erkänt det öppet – i vissa fall är jag en skjuta-uppare. Men det känns inte så tokigt nu, när jag vet att jag har det gemensamt med Eva Dahlgren. Just nu är jag en glad skjuta-uppare som hoppat över hindret.