Kallade min syster mig när vi var yngre... och inte har det förändrats direkt. Mina tårkanaler verkar vara öppna för de mesta och behöver inga katastrofer för att bli aktiverade. Ibland känns det smått jobbigt att bli påverkad av typiska Hollywood-stories där en underdog slåss mot alla odds och vinner. Självklart blir det stort tårflöde från mig. Lilla Huset på prärien var en plåga att se - jag grinade till varenda avsnitt...fastän jag samtidigt retade mig på att de var så präktiga.
När jag fyllde 30 fick jag i present av min syster en tur till Stockholm och se musikalen Sound of Music. Syrran böjde sig ner till handväskan för att ta upp snuvsavetter till när hon skulle börja gråta. När tre toner spelats och hon reste sig upp var mitt ansikte redan blött...Jodå! Jag gråter vid upplevelser av musik, konst, film, böcker ja det mesta. Och blir jag väldigt glad...självklart jag gråter så mascaran kletar och jag ser ut som en skräckfilm. Som igår till exempel. Jag skulle bara betala en räkning till vår semester. Min man och dotter såg på bolibompa och jag kom ut till dem mascarakletig och storgråtande. - Vad har hänt? utropade min man och min dotter kom springande och gav mig en kram. - Jag är jättejätteglad! svarade jag. De gjorde ingen stor affär av det, eftersom de känner mig, utan kramade mig bara tills jag kunde berätta.
Vad som gjorde mig glad? Att en vän ska gifta sig i slutet av sommaren och att trots vi inte setts på länge eller hörts per telefon så är jag bjuden. Hurra! Det är härligt att få vara en vän fastän man inte finns i den närmaste omgivningen längre. Sådant gör mig tacksam och oerhört glad och lycklig...och gråtande.
Däremot gråter jag sällan av smärta. Kanske för att jag lever med det varje dag och det skulle bli utmattande :) Och händer det något riktigt hemskt och tråkigt, som att någon i omgivningen dör - då torkar mina tårflöden helt. Visst är det konstigt och jag förstår det inte själv. Som om det är för mycket sorg för att kunna släppas ut i tårar? Eller att man behöver en annan anledning för att kunna släppa ut sorgen. Eller som jag skrev i en krönika en gång - att min sorg alltid verkar komma efter "bäst-före-datum" när man förväntas ha kommit över sin sorg.
Det är svårt att förstå andra och det är svårt att förstå sig själv....men numera försöker jag inte förstå vad som händer. Jag bara accepterar att jag stundtals är en fontän.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Några av världens främsta sevärdheter är fontäner. Så, du är i gott sällskap :)
Nämen inte ska du gråta för att jag gifter mig...men vid närmare eftertanke så grät ju jag på ditt bröllop så det ska nog vara så.
Nog för att jag gillar att vända på steken och se saker på ett annat sätt...men jag har svårt att se mig själv som en sevärdhet :)
Hmm..jo du bruden, skillnaden är nog att du grät PÅ mitt bröllop. Jag gråter innan, säkert när inbjudan kommer, när vi åker dit och under samt efter....Fråga Kinna hur det var på väg till Mettes bröllop! då grina jag i bussen...kinnas fel. Är bara så när man har lite känslor och är en fontän! :)
Skicka en kommentar